German, 1861-1945,was a German painter. His style was impressionist, and he painted many paintings, like his famous painting "Rain", in a mixture of impressionist and classical.He was also blind in one eye.   Related Paintings of Ludwig von Hofmann :. | Marriage of the Virgin | St John the Divine | The Harbor at Antwerp | The Arrest of Christ | Queen of France |
Related Artists:
Knut Ekwall
was a Swedish painter, 3 April 1843 in Säby (Småland province), Sweden - 4 April 1912 in Säby. Ekwall studied from 1860-1866 at the Academy of Arts in Stockholm, with emphasis on xylography (designing woodcut printing blocks) and drawing. He became a pupil of the painter Ludwig Knaus in Berlin. In 1870, Ekwall established himself as an artist in Munich in Germany and later worked in Leipzig. His works during this period were primarily for magazine illustrations, and were reproduced as engravings. He returned to Sweden and died there at the age of 69.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Arnold Bocklin
Swiss 1827-1901 Arnold Bocklin Locations Arnold Bocklin was born on Oct. 16, 1827, in Basel. He attended the Dusseldorf Academy (1845-1847). At this time he painted scenes of the Swiss Alps, using light effects and dramatic views subjectively to project emotional moods into the landscape. In 1848 this romantic introspection gave way to plein air (open-air) objectivity after he was influenced by Camille Corot, Eugene Delacroix, and the painters of the Barbizon school while on a trip to Paris. But after the February and June revolutions Bocklin returned to Basel with a lasting hatred and disgust for contemporary France, and he resumed painting gloomy mountain scenes. In 1850 Bocklin found his mecca in Rome, and immediately his paintings were flooded by the warm Italian sunlight. He populated the lush southern vegetation, the bright light of the Roman Campagna, and the ancient ruins with lonely shepherds, cavorting nymphs, and lusty centaurs. These mythological figures rather than the landscapes became Bocklins primary concern, and he used such themes as Pan Pursuing Syrinx (1857) to express the polarities of life: warm sunshine contrasts with cool, moist shade, and the brightness of womans spirituality contrasts with mans dark sensuality. When Bocklin returned to Basel with his Italian wife, he completed the painting which brought him fame when the king of Bavaria purchased it in 1858: Pan among the Reeds, a depiction of the Greek phallic god with whom the artist identified. He taught at the Academy of Art in Weimar from 1860 to 1862, when he returned to Rome. Called to Basel in 1866, he painted the frescoes and modeled the grotesque masks for the facade of the Basel Museum. Bocklin resided in Florence from 1874 until 1885, and this was his most active period. He continued to explore the male-female antithesis and painted religious scenes, allegories of Natures powers, and moody studies of mans fate. He ceased working with oils and began experimenting with tempera and other media to obtain a pictorial surface free of brushstrokes. Bocklin spent the next 7 years mostly in Switzerland, with occasional trips to Italy; he devoted much of his energy to designing an airplane. Following a stroke in 1892, he returned to Italy, bought a villa in Fiesole, and died there on Jan. 16, 1901. Many of his late works depict nightmares of war, plague, and death.